Mnogo toga bih mogla reci i napisati o Enisi - zeni, majci, umjetnici i na kraju jednoj kompletnoj bogatoj licnosti.

Ja je zovem "nepresusni izvir".

Zasto? 

Toliko bogata duhom,ona puca od te bogate osebujnosti koju ne moze stici izraziti, a sto stigne, prepozna se po njenim umjetnickim radovima i slikama.

Enisu poznajem dugo i dobro. Iako se ne druzimo cesto, nazalost vrijeme i obaveze ne dozvoljavaju, mogu reci kao da godine i godine stoje u nasem prijateljstvu, pa i kad se cujemo ili vidimo kao da smo citavo vrijeme zajedno bile. Imamo puno toga zajednickog, a najvece od toga je slika.

  Ja bih s pravom mogla reci da njeno slikarstvo lako i bezazleno zaobilazi polja, opcih tendencija...
 Ona koja uziva u spektru svojih bogatih nepreglednih razglednica, izradi prefinjenih tananih figura, nakita...

Njen savrseni rad - rad njene prirode, individualnosti, osebujnosti i neponovljivosti.
Upravo takvim nacinom umjetnickog djelovanja i rada , Enisa se najcesce vraca onim stilovima koji najvise odgovaraju njenom slikarskom temperamentu - a to je sto ona vidi i sto je cini posebnom.

  Enisina slika dugo veze pogled posmatraca koji je u nedoumici da li je pred njim u slici sve potpuno jasno ili je vise ono obavijeno bogatim, nedokucivim sto covjek treba svojim pogledom sresti u dubini njene slike.

 U Enisinoj slici apstraktno, slobodno izrazavanje - preferira. Kod njenog ekspresnog apstraktnog izrazaja, nije bilo prekida, vec bogata evolucija i duhovno sazrijevanje.

Njene slike u akvarelu izrazavaju svjezinu neposrednog slikarskog dozivljaja.
O bogatstvu njenog likovnog rada, rada u kulturnim programima i brojnim manifestacijama na kojima je ucestvovala i vodila svijedoci mnostvo priznanja , izlozbi, zahvalnica....

Na kraju bih rekla jednostavno - sve je receno o Enisi - umjetnici kada pogledate njene nepresusno bogate radove.

Tekst napisala Sada Ozegovic 

 steta je nepoznavati Enisu

Enisa Grozdanić je Prijedorčanka iz Helsingborga (Švedska). Ona nije u Švedsku došla svojom voljom, ali svojom voljom uređuje svoj život u Švedskoj. Ta njena slobodna volja nije da bi život uredila samo za sebe. Enisa slobodno živi svoj život u kojem je najviše mjesta za druge.

Rijetki Bosanaci i Hercegovci u Švedskoj, a pogotovo Šveđani, znaju o Enisi u Prijedoru. U Švedskoj je ona za svoju okolinu, a ona je prostrana kao ova nordijska zemlja, i pisac, i pjesnik, i slikar, i umjetnik, i humanista. I nadasve ČOVJEK.

Na kulturnim manifestacijama, samo što uđete u dvoranu, dočeka vas nešto od Enise, ako ne ona sama: slike sa toplim bojama, slike sa porukama, slike sa isječcima iz djetinjstva. Umjetničke instalacije pričaju obične priče iz života. I materijal od kojeg je napravljen nakit odabran je sa unaprijed jasnim ciljem - da govori. To rade i njene lutke - "nanuške". Nijedna lutka se ne može mjeriti sa lutkom iz njenog djetinjstva. Ona nas gleda širokim plavim očima i kao da pita: "Gdje sam i šta radim ovdje?"

Enisa je uspjela da prošlog proljeća održi dvije izložbe po nazivom "Sunce grije i kada se smije": 24. aprila u Malmö i za Nacionalni dan Švedske - 6. juni u Helsingborgu. Ako znamo da je Enisa predsjednik Odbora za kulturu u Bosansko-švedskom savezu žena i da je ta funkcija od nje zahtjevala da na više manifestacija bude organizator, učesnik i voditelj i da sve to traži vrijeme i odricanje, onda se trebamo upitati

-A koje je to "rezerve" ostavila za sebe?

U ljeto 2009.Enisa je krenula u do sada najveći poduhvat: uz pomoć svog Bosansko-švedskog saveza žena ona bi da uljepša i kulturno obogati ljeto u rodnom gradu. Zna se i datum izložbe - 5. august, mjesto u Gradskom pozorištu u Prijedoru, a izložba će nositi naslov: "Od srca srcu". Enisa Grozdanić poklanja Srce svome gradu.

Može li nešto ljepše i bolje?  

U SVOM RODNOM GRADU - PRIJEDORU

Vrelo je augustovsko veče. U susret svijetlom okupanom Amaterskom pozorištu u Prijedoru kreću se grupe ljudi. Po pažljivo odabranoj toaleti i nakitu vidljivo je da je u pitanju značajan kulturni događaj. Povratnici u svoj grad i oni koji, bar za sada, samo su ljetni žitelji svoga grada, žele na vrijeme naći mjesto u pozorišnoj sali.

Sutra je 6. august dan kada je raspušten zloglasni koncentracioni logor za nesrbe -"Omarska", a večeras se u Pozorištu dodjeljuje književna nagrada koja nosi ime jednog od mučenika logora - dr. Esada Sadikovića.

 "Doktor Eso" je je simbol za sve nevine žrtve tog i drugih sličnih logora diljem BiH i ovakve i slične manifestacije čuvaju uspomene na njih. O ovom značajnom kulturnom događaju, koji je i više od toga, drugom prilikom, a sada nekoliko redaka o Prijedorčanki koja je petnaestak godina sanjala da bude dio rodnog grada i koja je večeras dio pobjede Dobra nad Zlom.

OD SRCA SRCU

Na ulazu u pozorišni foaje svoje sugrađane prognanike i povratnike dočekuje Enisa E. Grozdanić. Uz dobrodošlicu svaki posjetioc dobija kovertu - pismo. Na mjestu za marku vinjeta rađena Enisinom rukom. Za svako pismo druga. U svakom pismu je i različit motiv iscrtan Enisinom rukom, a na poleđini poruka: Sa RESPEKTOM tebi od mene. Naše MALO može biti VELIKO u traženju istine. Pomažući drugima pomogli smo i sebi. Ista sudbina treba da nas zbliži i ojača.

Adresa je na svim pismima ista: Prima: Jedan jedini i najljepši jezik -Naš jezik našeg srca - Prijedor. U pismu je i srce sa cvijetnim ornamentom. I poziv za druženje sa Enisinim slikama.

Poziv je sa naslovom: DUBOKI KORAK KA ISTINI i u njemu Enisa kaže: -Razumno usvajanje ISTINE sa nerazumnim prevođenjem Situacije. Situacija - čitaj rat, pregolema na slaba, ispravna pleća navalila se...i pritišće, a leđa krhka. Protest raste. Množi se. Iz protesta se rađa potreba da slikam, da slikam slike mojih snova, a ne mojih doživljaja. Slikam sa srcem i od srca. Želim da upoznam najbolju religiju... Religiju LJUBAVI i samo jednu našu LJUDSKU RASU. Mi smo sami na našoj Zemlji Planeti. BUDIMO JAKI BEZ NASILJA. TOPLI KAO SUNCE. Brzi kao rijeka. Raznesimo znanje o sebi da RAZUMNO drugi usvoje ISTINU o nama.

Za većinu posjetilaca ovo je nakon 15 godina prvi susret sa Enisom. I Enisin susret sa rodnim gradom i ljudima nakon 15 godina. Svom gradu i svojim ljudima Enisa je na kraju ljeta poklonila izložbu slika sa svojim oslikanim snovima.

Na mnogobrojnim druženjima i njenim izložbama u Švedskoj slušali smo priču o njenim snovima o njenom gradu.

U pozorišnoj dvorani nije bilo mjesta ni za stajanje. Na pozornici su eminentna imena: univerzitetski profesori, eminetni književnici i novinari, a među njima i naša Enisa, kulturni aktivista u Bosansko-švedskom savezu žena. I tu je Enisa govorila o svojim uspomenama na Esada Sadikovića, čovjeka i komšiju iz Starog grada. Enisini su snovi postali java. Biće nam drago da nam Enisa sama, na svoj osebujan način, ispriča o nedjeljama, danima i satima pred ponovni susret sa Prijedorom. Biće to još jedan nezaboravan trenutak na jednoj od narednih manifestacija u Bosansko-švedskom savezu žena.

Muhamed Mujakic

 slike iz prijedora

preneseno iz 

"HD KULTUR & NÖJE"

Helsingborgs Dagbladet 

Nordvästra Skånes Tidningar

Landkrona Posten

Enisa E Grozdanic, konstnär och flykting från krigets Bosnien, reser i dagarna från sin hemstad Helsingborg till Prijedor, där hon föddes och till före detta dödslägret Omarska. Sören Sommelius har träffat henne.

Bildmaterial

Sa naslovne strane:

Muslimsk gravplats utanför Prijedor i norra Bosnien. Årtalet för död är detsamma på alla gravstenarna, krigets år 1992.

I sin konst skildrar Enisa ofta kvinnor, kvinnors ansikten och kvinnlig utsatthet. Sören Sommelius

Enisa E Grozdanic kom 1994 till Sverige som flykting från Prijedor i Bosnien. Nu bor hon på Planteringen i Helsingborg. Sören Sommelius

Hoppas att livet ändå finns", detalj av ett konstverk som skildrar våldtäkt. Sören Sommelius

I Omarska nära Prijedor fanns det värsta lägret i Bosnien. Här mördades tusentals oskyldiga. I dag är det f d lägret en gruva, ägd av det indisk-brittiska stålföretaget Mittal, världens största. Sören Sommelius

Stari Grad i Prijedor 2007, en spökstad ännu 15 år efter kriget. Sören Sommelius

Centrum i Prijedor. Sören Sommelius

Kultur. NÅGRA ÅR EFTER BERLINMURENS FALL 1989 störtade också Jugoslavien samman. I Kroatien blev det krig sensommaren 1991 och i Bosnien i april 1992.

- Allt blev kaos. Jag levde i kaos. Min man var soldat. Han kom hem och vi sov alltid med en kalasjnikov i hallen. Varje dag försökte jag ändå hålla mig stark och intala mig att mardrömmen skulle ta slut. Jag hade en pacifistisk grundsyn, men det var svårt. I min stad Prijedor förstördes Stari Grad, den gamla stan, nästan helt. Jag gick dit för att se med egna ögon. Vi har alla en kamera i hjärnan. Med den filmade jag allt jag såg. Men efter det kunde jag inte glömma. Krigets bilder flimrade oavbrutet i mitt huvud. Det kostade mig fem år av depressioner.

ENISA E GROZDANIC kom från Prijedor som flykting till Sverige 1994. Nu bor hon i Helsingborg. En sommareftermiddag sitter vi på små stolar och pratar i ett ostört hörn inne på barnavdelningen på stadsbiblioteket i Helsingborg. Hon har med sig några av de teckningar och målningar som hon snart ska visa på en utställning på teatern i Prijedor. De flesta bilderna handlar om kriget och om rädsla.

- Rädsla är en levande varelse, säger Enisa. Hon suckar.

Krig och rädsla är siamesiska tvillingar. Ur rädsla uppstår krig, krig skapar rädsla. Enisa vet, hon har levt med rädslan, i krigets Bosnien.

Egentligen är hon trött på att tänka på kriget, trött på att vara rädd, trött på att låta rädslan prägla så mycket av hennes liv. Hon vill gå vidare.

- Mina bilder är mina vapen, om man nu kan använda en sådan jämförelse, säger Enisa. Med målningar bearbetar jag det jag upplevde för mer än femton år sedan - för att kunna sätta punkt.

Tillsammans med sin svenske vän Bengt Abelin tar hon i dagarna bussen tillbaka till Prijedor.

Går det att sätta punkt efter ett krig, undrar jag för mig själv och nästa tanke infinner sig direkt. Naturligtvis är det lika omöjligt som nödvändigt.

FÖRE KRIGET ARBETADE Enisa som statistiker i kommunhuset i Prijedor, samma byggnad som också var kommunistpartiets högkvarter.

Hennes familj hade det bra i Titos Jugoslavien. Farfar och morfar hade kämpat under Tito med partisanerna mot nazistiska ockupanter, serbiska chetniks och kroatiska ustasjafascister. Hennes pappa var direktör för en statsägd "länssparbank". Han var med i kommunistpartiet som så många andra i Jugoslavien.

- Men han utnyttjade aldrig sina privilegier, tvärtom. Vi for ofta till hans hemby Kievo, inte långt från Prijedor. Han ville visa mig byn där han hade växt upp, för att få mig att förstå värdet i det enkla livet på landet.

JAG HAR SJÄLV BESÖKT PRIJEDOR några gånger under de senaste åren och förstår vilket hus Enisa arbetade i, en byggnad vid en stor park nära en staty. I samma kvarter ligger högkvarteret för det indisk-brittiska multinationella stålföretaget Mittal, världens största faktiskt, med den indisk-engelske affärsmannen Lakshmi Mittal som huvudägare. Varför kommer jag att tänka på Mittal? Jo, därför att Mittal äger den stora gruvan i Omarska och det är inte vilken gruva som helst. Omarska var de jugoslaviska krigens värsta dödsläger. Lägret har dock inget med Mittal att göra, företaget tog över gruvan efter kriget.

Ståljätten får blod på kapitalet genom att förtiga platsens kusliga historia. Lakshmi Mittal är bosatt i London och borde ha råd att bygga ett museum i Omarska över krigets offer. För två år sedan presenterades han av The Times som Storbritanniens rikaste man, med en förmögenhet på 19 miljarder pund.

ENISA SKA BESÖKA OMARSKA och delta i en ceremoni till minnet av den i lägret mördade läkaren Esad Sadikovic. I Prijedor bodde Enisa granne med dr Sadikovic. Han var inte bara läkare utan också humanist och journalist, som före kriget skrev sarkastiska och provokativa berättelser. Han hade varit FN-läkare och arbetade före kriget med Rörelsen för fred, där han ville göra folk medvetna om vad ett kommande krig skulle innebära.

- Han var en härlig och orädd skribent, minns Enisa. Han kunde skriva en hel artikel om sådant som att en advokat pruttar precis likadant som en bonde. Genom att använda sin egen familj som exempel pekade han på fel i samhället. I lägret försökte han uppmuntra sina medfångar. Han sydde ihop sår med tråd gjord av människohår. Och han gav aldrig upp.

Dr Sadikovic greps i maj 1992 och fördes till Omarska. Den 5 september samma år mördades han.

Den 5 september 2009 genomförs en minneshögtid i Omarska, som annars är stängt för besökare. Varken gruvbolaget eller kommunen vill ha alltför stor uppmärksamhet kring Omarskalägret. Där finns fortfarande efter alla år inget minnesmonument, vilket känns obehagligt. Området är i praktiken stängt för besökare. Jag blev själv avvisad när jag för två år sedan ville besöka platsen för det före detta lägret.

På nätet söker jag efter dr Sadikovic. Jag hamnar direkt i protokollen publicerade av ICTY, den Internationella Krigsförbrytatribunalen för ex-Jugoslavien i Haag. Domare Schomburg förhör vittnen. Det är onsdagen den 15 maj 2002. Det gäller personalen på sjukhuset i Prijedor, som hade 600 anställda, cirka 40 procent var muslimer eller bosniaker. 114 saknades efter kriget. Nummer 46 på listan över saknade är öron-, näs- och halsläkaren Esad Sadikovic.

Enisa minns honom som en nära vän och en modig man:

- Han fick ofta hot. De tror att de kan skrämma mig, sa han alltid, men jag blir aldrig rädd.

PRIJEDOR BLEV ETNISKT RENSAT under kriget. Före kriget var ungefär halva befolkningen muslimer (cirka 50 000) och andra hälften serber, därtill en del kroater. Tre år efter kriget levde här bara 3 000 muslimer. I dag har en del flyktingar återvänt, men långt ifrån alla.

Några av Bosnienkrigets värsta läger låg i Prijedortrakten: Gruvan i Omarska, Keraterm i en industrilokal i stadens ytterområden och Trnopolje vid en före detta skola.

Enligt Haagtribunalen mördades i Omarska mellan 3 500 och 5 000 personer, de flesta muslimer. Tribunalen har producerat tusentals sidor utskrifter av vittnesförhör om det som hände här i synnerhet det värsta året 1992.

Kan man sätta punkt efter Omarska? Finns det en punkt där försoningsprocesser kan börja, en punkt där man kan enas om en berättelse?

Kanske måste man följa de vägar som ledde till kriget för att finna nya vägar till försoning och fred.

ENISA E GROZDANIC HAR varit aktiv inom den bosniska kvinnoföreningen i Helsingborg, med 50-talet medlemmar. Hon arbetar också för riksföreningen.

I sin konst skildrar hon särskilt kvinnor.

- Jag är upptagen av flickors och kvinnors ansikten, men också av kvinnors utsatthet och av sådant som våldtäkt.

Enisa är också poet. Hon ska läsa egna dikter i Omarska.

Här hemma för hon en kamp för bokstaven H.

- På bosniska uttalas ofta namnen slarvigt. Min mormor Hanifa, som alltid virkade, kallades Anifa. Halima blev Alima. Men om man inte uttalar namnet rätt förminskar man personen. Identiteten blir en annan. Det är som att amputera en arm.

ENISA KOM TILL SVERIGE via FN som kvotflykting med sina barn. Ödets ironi förde henne till Olofström i Blekinge, där hon en gång i ett annat liv som tonåring hade besökt sin morbror och moster som migrerat dit för att arbeta på Volvos fabrik. De sökte framtiden i Sverige.

En gång for hon från Olofström och hälsade på en kusin som bodde i Raus Plantering i Helsingborg.

- Tänk, där luktade precis likadant som i min pappas by Kievo i Bosnien, det var akaciorna som blommade. Doftsinnet är människans starkaste sinne och den där lukten fick mig att känna mig hemma där, så jag flyttade dit.

Akaciorna på Planteringen luktar som i Bosnien.

Doften gav henne ett nytt hemma, en fast punkt i världen.

Hon tänker inte återvända till Bosnien. Hennes framtid finns här.

- I Sverige har jag kunnat börja leva ett friare och vackrare liv. I Bosnien finns fortfarande så stora problem.

Nästa år har femton år gått sedan Daytonavtalet som 1995 ledde till ett slut på stridigheterna. Men avtalet skapade en bosnisk monsterstat, där makt fördelas etniskt och där en utländsk Hög Representant fungerar som ett slags president.

Spåren efter kriget är många i Prijedor. Jag vandrade 2007 en eftermiddag i Stari Grad, Prijedors gamla stad. Få eller inga gamla byggnader finns kvar. Man kunde se på marken var husen stått. I denna spökstad hade några moskéer byggts upp, med utländskt stöd.

Folk är fattiga, många saknar jobb. Vägen till verklig demokrati är lång, vägen till försoning än längre.

Billboard:

"Hon är trött på att tänka på kriget, trött på att vara rädd, trött på att låta rädslan prägla hennes liv. Nu vill hon gå vidare."

Sören Sommelius Ova e-mail adresa je zaštićena od spam robota, nije vidljiva ako ste isključili JavaScript 042-489 90 45